Bild: Från Live-USB till fungerande installation: Demo av min personliga automatisering av installation av Arch Linux. Allt sker automatiskt: strukturering av hårddisken, nedladdning av operativsystem och mjukvara, skapande av katalogstrukturer, användare, nätverksanslutning, inställning av grafikkort osv.
Övergripande reflektioner
Ovanstående video är lite av ett intyg på att jag lyckats med mina delmål. Ovanstående är ett system för automatisk installation av Arch Linux som jag själv har gjort. Syftet är att göra mig oberoende av en specifik installation. Jag kan alltså nollställa datorn på 3 minuter, och den återställs till den senaste versionen av mina personliga konfiguration. System och personliga filer är separata. Samma auto-system kan även användas för ex. Matkalkyl-servern (vilket redan görs).
Med tidigare erfarenhet av främst Windows förvånas jag ofta över hur oerhört modulärt Linux är. I princip ges du möjligheten att sätta ihop ditt eget operativsystem. (En notis: Jag påbörjade bygga install-systemet med inget annat än Live-USB, och under den stränga terminal-miljön lärde jag mig älska VIM och har aldrig återvänt.)
Ett av mina tidiga mål var att öka min förmåga att strukturera bra system. Automatiseringen som visas i videon är ett system som jag byggde för lite över ett år sedan. Processen var krävande och jag lade det åt sidan. När jag nu återvänder till det, och framgångsrikt lyckas använda det, och dessutom förbättra det, bevisar det för mig att jag har lyckats strukturera ett tillräckligt bra system som står sig över tid. Det är en sak att få ett system att fungera, det är en annan sak att få det att fortsätta fungera efter ett år. Visserligen har jag engagerat mig i många projekt som i sig själv visade sig vara onödiga, men som var viktiga för att lära mig systemtänkande.
Folk kan tycka Arch Linux är svårt då nya uppdateringar inte sällan bryter sönder systemet (jag har själv erfarit det 2 gånger). Arch Linux är en rullande distribution vilket innebär att den är bleeding edge - dvs. alltid uppdaterad med de senaste versionerna av programvaror. Som bleeding edge ökar risken för problem då det innehåller den alltid uppdateras med den absolut senaste mjukvaran. Med hjälp av mitt automatiska installationssystem kan jag återställa systemet på nolltid, och alla mina viktiga filer är intakta.
AI och samvete
Jag har dåligt samvete, för jag önskar att jag hade fortsatt med Linux redan för 20 år sedan, från dess att jag var tonåring, och verkligen fördjupat mig i det. På den tiden fanns dock inte Youtube och AI, och jag misstänker att social kontakt var kanske för många en avgörande faktor för att få stöd att navigera och finna lösningar på vanliga problem inom Linux. AI blir som ett socialt stöd som via vägledning möjliggör snabb inlärning. Automatiseringen som jag demonstrerade i videon, krävde fortfarande att jag själv förstår tekniken och fattar avgörande beslut. När AI används rätt, då gör den häst-jobbet åt dig, varav du mer intensivt kan fokusera på kärnproblemen, varav jag ofta upplever det kravet på mentalt fokus som mer intensivt än innan AI. Fokus hamnar på förståelse och beslut, snarare än att att ha pauser är man söker efter information. AI har varit till hjälp med att:
- undervisa mig,
- lösa frustrerande problem som inte har direkt logisk förklaring, och då främst BASH syntax där man lätt annars kan spendera timmar med egenheter som grundar sig i anpassningar från 70-talet.
Med hjälp av AI lyckas jag få snabbare vägledning och kan snabbare fokusera på kärnproblemen och kärnkunskapen. Jag mins dock att jag använde Linux intensivt under perioder förr, och jag var nöjd med det redan då, men nu är läget mycket bättre att ta sig an Linux för vem som helst.
Olika faser av Linux-användning
Det finns 2 faser i Linux-användning:
- Fas 1: Nybörjarfasen - Lyrisk över alla möjligheter, där det är roligt att anpassa systemet i minsta detalj.
- Fas 2: Underhållsfasen - Alla speciallösningar måste underhållas och visar sig mer komplicerade över tid.
- Fas 3: Mognadsfas - Ett kritiskt förhållningssätt till nya idéer, och en vilja att skala bort allt som inte är välstrukturerat, pålitligt och enkelt att förstå och underhålla.
Det är dock via de två första faserna som användaren lägger grunden för sin personliga stil och struktur. Medan jag har gjort mycket onödigt, har jag under också skapat sådant som är genuint bra, och det är vad som överlever och utvecklas vidare i den tredje fasen. Under den tredje fasen börjar användaren också vakna till Linux/Unix traditionen och förstå varför vissa saker är som de är, varav ens perspektiv formas mot bakgrund av otaliga tidigare personers erfarenheter som medieras via den teknik och kanske främst de principer som de utarbetat som lever vidare via det levande system som vi har idag.
I fas tre anser användaren att
Kraften i Linux är att är oerhört modulärt, men det medför flera lager av orsakssamband, där systemfelen blir näst intill exponentiella i sin komplexitet när administratören är ostrukturerad.
Till en början upplevs Linux som komplicerat, men med hänsyn till dess innehåll är det mycket elegant strukturerat, och det inspirerar användaren till ett strukturerat tänkande, lika mycket som det kräver det.
I Linux är finns det två typer av misstag:
- att ha allt för lite av strukturerat tänkande och utgå från att man löser detaljerna senare.
- att vara allt för försiktig och försöka förbereda för alla typer av problem.
I fas tre, mognadsfasen, inser användaren att hen verken kan vara för blyg eller för framfusig. Det är lätt ledas av entusiasm och fokusera intensivt under en tid, för att sedan tappa drivet och uppleva ens åtaganden som motiga och därför skjuta dem framför sig. Linux är dock sådan att den straffar den som förskjuter saker och ting framför sig, genom att dess modulära miljö kombinerat med användarens många behov, skapar oväntad komplexitet som uppstår just för att användaren inte är tillräckligt strukturerad och handlingskraftig. Under mognadsfasen inser användaren att ett mentalt tillstånd av tveklös handlingskraft och problemlösning måste vara ständigt närvarande, och detta väl i kombination med strategiskt tänkande och framförhållning. Detta är i alla fall min erfarenhet med Arch Linux, som, liksom nämnt tidigare, är en rolling release där saker därför oftare krånglar och kräver ett högre strukturerat tänkande som är kapabelt att svara mot ett föränderligt system över lång tid samt handlingskraft att ta sig an problem. Det är inte ovanligt att folk bävar inför att uppdatera sin Arch Linux, därför att det kan bryta sönder systemet, men istället för att rygga undan av rädsla, ska en mentalitet formas där användaren inte är rädd för utmaningen, och direkt när problem uppstår, ger sig i kast med det. Resultatet, för min egen del, tycks vara att jag utvecklar mycket bättre färdighet. Det är inte enbart ett tekniskt kunnande, men ett tekniskt kunnande som samspelar med en särskild mentalitet. När användaren ger upp och accepterar kravet på ständig och omedelbar handlingskraft - utan att bekymra sig för det och beklaga sig över det - då öppnas helt nya möjligheter. Systemet förvandlas från motigt och skrämmande till utmanande och meningsfullt i djupaste mening.
Annat
Det går sakta framåt, men det går framåt. Poängen är att arbeta enkelriktat: att varje framsteg är ett irreversibelt framsteg. Ser jag på utvecklingen såhär lång så har det gått långsamt, men det har gått stadigt framåt, och det går inte bakåt 🙂 Med färdigheter jag utvecklar ser jag fram emot framtiden.
Jag har också fortsatt färdigställa backup-systemet.
Jag fokuserar också på personlig utveckling, där jag holistiskt ser att alla delar av livet gynnas av samma grundprinciper som jag utvecklar inom teknik. Men det skriver jag mer om en annan gång.